Titel: California (2010)
medium: video
längd: 5:30 min
filmad av Mailind Solvind Mjœn.

Vi åkte till Kalifornien med klassen. Det var under mitt fjärde år på Valand. Med mig i bagaget låg min uppländska folkdräkt.

Filmen är resultatet av en dags gatumusicerande i San Franciscos hippiekvarter, ihopsatt med scener från vintern i Hälsingland.
Sången är Joni Mitchells "California" från 1971. Med resan, musiken och folkdräkten försökte jag återknyta till en tid som flytt, 70-talets folkmusikrörelser, myterna och nostalgin. Det var inte min nostalgi, eftersom jag är född på 80-talet. Så det blev ett krampaktigt sökande som i slutändan mest ledde till att jag drabbades av extrem hemlängtan.

Sången handlar om en person som verkar vara på luffen någonstans i Europa. Hela tiden längtar hon hem till Kalifornien. Det kan ungefär sammanfatta min resa till andra sidan Atlanten.

Titel: Hemmaprojekt (2011)
medium: video
längd: 13:24 min
Visas i en låda med titthål

Del av min examensutställning "Jag föder en folkmusiker".
Jag sitter i mitt kök och spelar de svåraste låtarna jag kan för kaffebryggaren. Mellan låtarna kommer små betraktelser som antyder om mina höga kravställningar på min framtid som folkmusiker. Det är gnissligt och skämmigt. Därför visade jag filmen i en sluten låda med titthål och hörlurar.

Titel: Äppelbo gånglåt (2012)

medium: video

längd: ca 1 min

Titel: Spellaget (2010-2011)
 medium: videodokumentation
 längd: ca 21 min
nedkortad från 51:48 min

Utställd på Konsthallen under examensutställningen "Dirty and clean" i april 2011. Curerad av Jason Bowman.

 

Text från utställningen:

Hösten började med ett behov av att bearbeta konsekvenserna som Valet 2010 hade på mitt konstnärskap. Från att ha jobbat med mitt folkmusikaliska arv i nostalgiska och närmast kärleksfulla former under förra våren, träffades jag av de nationalromantiska tongångarna från Sverigedemokraterna och insåg att detta inte kunde ignoreras. Efter att ha deltagit i en manifestation med Folkmusiker mot Främlingsfientliget i Göteborg började jag ställa mig frågan om hur öppen svensk folkmusik egentligen är, hur öppen den borde vara, och befann mig snabbt i ett läge där flera inre konflikter pågick samtidigt.

Tidigt föddes en idé om att utmana gränserna för både de mer konservativa delarna av svensk folkmusik, och Sverigedemokraternas kulturpolitik.

Jag har startat ett mångkulturellt spelmanslag. Ordet spelmanslag menar på en särskild form av musikutlärning för mig: alla låtar lärs genom gehör, och man turas om att lära ut. Jag ville undersöka hur folkmusiker med olika bakgrunder bosatta i Göteborg kunde blanda sin musik med min.

Den första tiden medan hösten 2010 snabbt ersattes av vinter, satt jag och skrev brev och ringde till “nyckelpersoner” inom kulturlivet i Göteborg, som kanske hade kontakter med kulturföreningar, musikgrupper m.m. Genom otaliga mail- och telefonsamtal kom jag till slut i kontakt med en sångerska, Roohangiz Mirzai, och genom henne, musikern och sångaren Fariborz Karami. Tillsammans med Isak Björklund, som spelar fiol och har sitt ursprung i norra Hälsingland, bildade vi kärntruppen i Spelmanslaget. Vi försöker efter bästa förmåga att lära oss varandras låtar. Detta projekt består alltså av repetitioner som några av dem har filmats, och kommer utmynna i ett uppträdande på vernissaget av klassens utställning på Göteborgs konsthall i början av april.
I planeringsstadiet hoppades jag på att hitta minst 15 personer från olika etniska bakgrunder till min grupp, för att motsvara antalet medlemmar i traditionella svenska spelmanslag. Detta visade sig vara en övermäktig uppgift. Här kommer för mig en till aspekt in i projektet: den där jag gick in i detta med liv och lust och med en vilja att förändra världen, fick inse att det inte var så lätt, och att det kan vara nog så förvirrande att “byta låtar” med endast tre folkmusiker. Jag gillar att jag har fått ändra idén så mycket, för mig ger det extra dimensioner till projektet när det visade sig att det inte var så lätt, och att min bakgrund som vit medelklass med vänstersympatier flera gånger tittar fram i form av en viss politisk naivitet.

Biografier om deltagarna

Roohangiz Mirzai (f. 1953, i Talish, norra Iran) Bor och arbetar i Göteborg, Sverige.
Roohangiz slog igenom som 16-åring när hon sjöng sånger från sina hemtrakter i norra Iran i nationell tv och radio. Hon har sedan dess både samlat folklåtar och skrivit egen musik och poesi. Roohangiz är representerad i både franskt och svenskt folkminnesarkiv och har uppträtt på konserthus runt om i Sverige och även i Kanada, Polen och Tyskland. Hon har under tiden även jobbat som fritidspedagog, och bildade den första förskolan för flyktingbarn i Göteborg på 90-talet.

Fariborz Karami (f. 1972, Tehran, Iran) Bor och arbetar i Göteborg, Sverige.
Har spelat sedan barnsben och hade sitt första scenframträdande 1987 i Tehran. Undervisar i stränginstrumenten setar och tanbur sedan 1990.
Fariborz är även flitigt anlitad musiker och framträder på scener över hela skandinavien. Han spelar både kurdiska och persiska låtar på flera olika dialekter (cirka 700 stycken).

Isak Björklund (f. 1979 i Färila, Hälsingland) Bor i Örebro, Sverige.
Isak upptäckte fiolen i slutet på gymnasiet och blev snabbt en självlärd spelman av hälsingelåtar. Förutom hälsingemusik föredrar han amerikanskt och irländskt, samt gammal swingjazz. Allt som går att improvisera till är att föredra.
Isak är utbildad fiollärare på Musikhögskolan i Örebro, och jobbar på kulturskolan i Hallsberg.

Ulrika Linder (f. 1984 i Uppsala) Bor och studerar i Göteborg, Sverige.
Är född i ett folkmusikhem med rötter i upplandsmusiken. Sattes tidigt att spela fiol, men omfamnade inte folkmusiken förrän i tonåren, och då endast via spel med sin pappa. Spelar helst svåra låtar med rullstråk som hon inte riktigt behärskar, och gör just nu trevande försök att bli mer social i sitt spel. Går sedan 2007 på Valands konsthögskola och examineras i vår.